Smygpremiär av Jane Eyre

Förutom att rimma lite käckt berättar rubriken precis vad jag och Emma pysslade med igår. Hej förresten, det var ju ett tag sedan. Men jaja, nu pratar vi om filmen.

Jag har inte sett någon av de andra filmatiseringarna, och i ärlighetens namn har jag inte ens läst hela boken (p.g.a. tidsbrist när den skulle läsas under litt.vet. B. Sedan har det helt enkelt inte blivit av att jag tagit upp den igen). Men jag gillade historien då, och jag gillar den nu som film. Mia Wasikowska (Alice i underlandet bl.a.) är strålande i rollen som Jane, och jag har i det stora hela inget att klaga på när det gäller skådespeleriet i övrigt. Det är dessutom förmodligen första gången i en film som miljöer och rum stämmer så bra överens med de bilder jag själv skapat under läsningen. Särskilt i början, då Jane Eyre fortfarande bor hos sina släktingar, ser det ut nästan exakt som det gjorde i mitt huvud.

Tråkigt nog drogs stämningen ner en smula av yttre omständigheter. Några personer (läs tanter, jag och Emma sänkte medelåldern i salongen ganska rejält) hade svårt att hålla sig för skratt under stora delar av filmen. Visst fanns det stunder då det var skäl att dra på smilbanden eller fnissa till lite för sig själv, men det var stundtals svårt att tänka sig att de verkligen såg samma film som en själv. Det förekom också en del tekniska problem med själva filmen, som en bred svart ruta som täckte nästan hela filmduken under en ganska lång stund.

Jag kommer definitivt se filmen igen, men då hemma i soffan under en filt med en kanna te, tända ljus och höstrusk utanför fönstret.

Tips!

Ingen recension idag, tänkte däremot dela med mig av lite trevligheter jag hittat på internet den senaste tiden:

http://www.artmeetsmatter.com/penguin_classics – De klassiska Penguin-omslagen som muggar. Synd att det inte finns fler i lila och rosa, de är allra tjusigast tycker jag. Finns även tygväskor och annat skoj.

http://www.penguin.co.uk/static/cs/uk/0/pubsetpages/clothboundclassics/index.html – Mer Penguin, här är en hel hög med klassiker i riktigt snyggt utförande. Behöver jag säga att jag vill ha allihop?

http://www.outofprintclothing.com/ShopWomens_a/179.htm – Varför har ingen tänkt på det här förut? Istället för att ha sitt favoritband på tishan kan man ha en bra bok. För varje såld tröja skänker de dessutom en bok till ett område som inte har tillgång till böcker. Himla fint och bra.

Idag blev det förresten klart att jag om ett par dagar lämnar Umeå för några veckors arbete i hemtrakten. Tar såklart med mig en massa läsning, bland annat två godbitar som fick följa med hem från stan idag: Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen och Mitt livs roll av David Nicholls.

Simma lugnt!

 

 

En shopaholic i väntans tider

Becky Bloomwood, allt är förlåtet.

Jag läser överhuvudtaget väldigt lite chic-lit. Varför inte, kan man ju undra. Det gör jag med. Rent språkligt brukar det inte ge mig så mycket, men det kan ju vara bra. Och det här är bra. Jag har hittills läst fyra böcker ur Sophie Kinsellas Shopaholic-serie, och mitt förhållande till huvudkaraktären Rebecca Bloomwood, numera Brandon, har varit ganska komplicerat. Men ändå står böckerna där i min hylla, och inte bara för att de är fantastiskt snygga. Vetskapen att hon alltid lyckas ordna upp allt i slutet väger över den psykiska påfrestning det faktiskt är att läsa vägen dit. Och självklart vill jag ju läsa om när hon ska ha barn.

De andra böckerna tog ganska lång tid att läsa, eftersom jag bara klarade av Beckys trassel i små doser. Så var dock inte fallet den här gången, och efter knappt fyra timmars sträckläsning var den slut. Boken är väldigt underhållande, och man får följa Becky i alla hennes förberedelser inför bebisens ankomst. Mycket shopping blir det, men det är något mer sansat nu. Hela Becky-karaktären känns mer sansad, även om hon fortfarande försätter sig i hysteriskt krångliga situationer ibland. Men istället för att tycka att hon är jobbig känner jag mer att jag vill hänga med henne över en fika.

Jag tänker inte dra hela historien. Läs den själva istället, avnjut den som en sommarkaramell under ett färgglatt parasoll.

I skepnad av ett lejon

En gammal hemtenta från B-kursen som jag beskurit väldigt mycket för att få lite inläggsvänligare form.

I skepnad av ett lejon utspelar sig i 20-och 30-talets Kanada där samhället tar steget in i en utvecklande värld med broar som byggs, vattenledningsverk, skådespelerskor och arbetare med varierade bakgrunder. I Ondaatjes verk, som är uppdelad i tre delar får man följa Patrick Lewis liv, fyllt av arbete, kärlek och hat under många år.
Den första bokens första del, Små frön, vidrör Patricks barndom, medan perspektivet flyttas till brobygget i den andra delen, där huvudkaraktären inte medverkar. Så fortsätter boken, var del behandlar sin del av antingen Lewis liv eller omgivningen och tiden.

Historien tar sin början i Ontario med en inblick i omgivningen huvudkaraktären är uppväxt i. För att ge extra djup bjuder Ondaatje på en tillbakablick i form av ett räddningsuppdrag på en ko som gått genom isen. Denna berättarteknik är något Ondaatje tillämpar genom hela historien om Patrick Lewis liv – intrigen berättas emellanåt i steget efter.
Patrick Lewis lämnar sin hemort i den kanadensiska vildmarken för Toronto där han blir en “sökare”, en av många som letar efter en försvunnen miljonär, Ambrose Small. Han söker upp miljonärens älskarinna, skådespelerskan Clara som trollbinder honom och ger upphov åt en brinnande önskan hos Patrick – att hon ska vara hans! Samtidigt är hans jobb är att hitta åt den försvunne. Denna kärlekshistoria slutar olyckligt då skådespelaren åter sällar sig till Small och lämnar Patrick Lewis.

 Kärlekshistorien är visserligen huvudintrigen, baserat på att det är den som tar upp huvudkaraktärens fokus. Det är dock lite svårt att urskilja den med skärpa på grund av allt hoppande, och att huvudkaraktärens liv delats upp i vad som kan liknas med små historier. Dessutom är huvudkaraktärens andra förhållande med en kvinna som heter Alice mer utbroderat, dock relativt tomt på intriger.

Till största del tycker jag huvudtemat är känslomässigheten, både i fokus och periferi. Ibland känns karaktärens känslor närvarande, ibland lite mer avlägsna och nedtystad av grubblande. Känslorna finner man framförallt i kärlekshistorien, både till Clara och Alice. Hur Patrick hanterar Claras försvinnande, Alice död, och sen Claras återkomst då han går henne till mötes, precis som han väntat på henne hela tiden.

Ett bi-tema hittar man i klasskillnaderna som var markanta på den tiden. Detta är något som aldrig riktigt ställs i centrum, men alltid lurar i bakgrunden, för att ge en uppfattning om tiden boken utspelar sig på. I den andra boken, sidan 134, säger Alice:

 Jag ska berätta för dig om de rika. De skrattar alltid. De fortsätter att säga samma saker på sina båtar och gräsmattor: Är det inte härligt? Vi har det så trevligt! Och närhelst de rika blir berusade och gråtmilda om mänskligheten måste man lyssna i timmar. Men de håller dig kvar i tunnlarna och på kreaturplatserna. De sliter inte ont eller kuggas. Kom ihåg det… förstå vad de alltid kommer att vägra släppa taget om. Det finns etthundra staket och gräsmattor mellan de rika och dig. Du måste känna till dessa saker Patrick, innan du någonsin går nära dem – såsom en hund innan den kämpar med kor rullar sig i fiendens skit.

Ondaatje hoppar som sagt väldigt mycket i tiden.Detta sätt att göra läsaren extra nyfiken och men också väldigt förvirrad över vad som kan ha ägt rum.
Hans sätt att måla upp bilder med flera vinklar ger läsaren en känsla av att själv stå och betrakta scenen. Emellanåt känns det även som om man betraktar, eller reser, med Patrick Lewis.
Miljön och omgivningen speglar till viss del karaktärerna. Omgivningen är under konstruktion och det pågår en hel del byggen och livnärandet för de flesta var brobyggen, garverier och dylikt. Dessa jobb har jag en liten fördom till, att det är mestadels starka, tysta, härdade typer som arbetar på de grövsta jobben. Detta besannas med Ondaatjes brist på monologer, man får inte en ordentlig blick på karaktärernas personlighet.

Påskliljorna

 Ur mitt personliga arkiv än en gång. Eftersom jag är ganska tafflig då det gäller att förstå lyrik är detta mycket möjligt den enda gången jag publicerar något om lyrik här. Svenska titel är påskliljorna

I WANDERED LONLEY AS A CLOUD

 I wandered lonley as a cloud
That floats on high o’er vales and hills.
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath trees
Fluttering and dancing in the breeze.

Continuos as the stars that shine
And twinkle on the milky way,
They stretched in never-ending line
Along the margin of a bay:
Ten thousand saw I at a glance
Tossing their heads in sprightly dance.

The waves beside them danced: but they
out-did the sparkling waves in glee
a poet could not be but gay
in such jocund company:
What wealth the show to me had brought:

For oft, when on my couch I lie
in vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
wich is the bliss of solitude;
And then my heart with pleasure fills,
and dances with the daffodils.

Wordsworths sätt att måla ut en lycklig tanke och sedan försiktigt sväva tillbaka till verkligheten där tanken gör att lyckan bibehålls har en lugnande samt glädjande effekt. I de två inledande raderna som innehåller moln och en drivande, flytande känsla skildrar Wordsworth hur dikt-jagets tankar fridfullt svävar iväg. I diktens andra strof agerar dikt-jaget en berättare, där diktens omgivning skildras, för att sedan i tredje strofen inkludera sig själv i berättandet igen genom att uttrycka hur han själv upplever den. I fjärde strofen vaggas läsaren tillbaka till verkligheten med ett ”For oft” (Ty Ofta, när jag ligger på min bädd) och får höra berättarens egna tillstånd med orden frånvarande och grubblande och hur stället där hans ensamhet, Solitude, inte känns så ensamt, utan snarare blir något glatt och lyckligt.

Anledningen till att jag valt att infoga originaldikten i stället för en svensk översättning är för att kunna visa hur han rimmar varannan rad med varandra, cloud, crowd – hills, daffodils. Detta är något som är genom gående i hela dikten, som är skriven i fyra strofer om sex rader. Han har använt sig av synonymer av de ord som syftar på något lätt, glittrande och luftigt: Floats – breeze – fluttering, dessa ord tillhör den första strofen. Den andra strofen är också lättsam men också mer sprudlande, där använder sig Wordsworth av ord som Shine – twinkle. De glittrande orden har även här en synonym och det sprudlande intrycket fortsätter i tredje strofen med ordet Sparkling. Här skildrar Wordswoth, som jag tidigare nämnt, hur dikt-jaget upplever detta, med glädje-synonymerna glee – gay – Jocund  och för att sammanfatta dessa använder han ordet Wealth, en rikedom som Jaget fått av dessa intryck och den glädje han känner. Därefter grubblar han åter på sin soffa men har nu fått uppleva att det finns sköna stunder i ensamheten också. Därefter följer min favoritdel i hela dikten:

And then my heart with pleasure fills; and dances with the daffodils.

 

Nästa Brontë-syster gör entré

Jag prioriterar inte läsningen riktigt bra just nu, så jag har grävt fram lite ur arkivet från då jag gick litt.vet. och tyckte att Jane Eyre var passande när Julia nyss varit inne på Anne Brontë.

I Charlotte Brontës verk Jane Eyre möter vi en föräldralös flicka med samma namn, som i en komplicerad askungesaga försöker hitta sin väg genom livet. Berättelsen om Jane börjar dramatiskt då läsaren får följa hur Jane misshandlas av sin kusin och försummas, samt felaktigt tillrättavisas av den elaka styvmodern, som i detta verk gestaltas av hennes ingifta moster som hon är bosatt hos. Redan här visar den lilla flickan upp sin personlighet med stark karaktär och istället för att vara den lilla söta askungen vi sett på Disneyfilmen som fogar sig till kommandon snäser Jane ifrån och visar upp ett beteende som på den tiden ansågs skamligt uppförande från ett barn. Redan här visar hon sin moral och sin syn på människans handlingar: Rätt ska vara rätt, något som senare i boken driver henne näst intill svält och hjärtesorg. Hon låter sig inte trampas på utan att uttrycka sin åsikt om det och därav visar Charlotte Bronte upp en modernare barnakaraktär som då var föraktad.

Hon förflyttas till skolan där hon lyckas bra och blir omtyckt av lärarna. Efter sin utbildning så tar hon tjänst som guvernant hos herr Rochester på Thornfield hall. I Jane Austens Stolthet och fördom prövar Elizabeth mr Darcy.* Likaså gör Jane Eyre med mr Rochester men till skillnad från den förstnämnda prövar mr Rochester även Jane. Han lurar henne till att tro att han ska gifta sig med en vacker kvinna från närliggande gods för att göra Janes svartsjuk och därmed testa hennes kärlek.

Utseendet och skönheten i centralförhållandet anses rätt medioker (normalitet), och därför kan man få det klart för sig att förhållandet där bägge parter är av vackraste skönhet är det bästa förhållandet. En kroppsdel som särskilt nämns som en avgörande faktor då man bedömer en persons utseende är pannan. Janes beskrivning av mr Rochesters utseende återkommer ständigt till hans breda panna. Jag har ingen fullfjädrad teori än om jag funderat på lite olika aspekter.

Jane Eyre kan vara svårtuggad, bland all denna moral, men jag älskar den verkligen. Själva berättelsen innehåller både dramatik, romantik, och nästan inslag av skräck (återkommer om det).

Jag skulle kunna rabbla på ännu mer, så jag spar en del om Jane Eyre. Har nämligen även skrivit om Charlotte Brontës littärara avgränsningar i boken, det vill säga sådant som symboliserar och kanske till och med varnar.

Och ett filmtips: Gillar ni kostymfilmer från 17/1800-talet så se till att få tag på miniserien om Jane Eyre, i fyra delar. Riktigt bra!

*Jane Austens Stolthet och fördom kommer att hamna i ett inlägg längre framöver, så misströsta ej!

Agnes Grey

Nu är det dags för något lite mindre modernt, nämligen Anne Brontës debutroman Agnes Grey. Romanen handlar inte helt oväntat om Agnes Grey, som bestämmer sig för att ta anställning som guvernant för att hjälpa sin familj som har det lite knapert ställt.

På första stället går det inte alltför bra. Hon försöker tappert banka vett i en skock ungar som skulle få själva supernannyn Jo Frost att springa för livet. Nästa familj hon kommer till är föga bättre, men barnen är i alla fall äldre och Agnes Grey är hoppfull. Hon har hand om de två äldsta döttrarna i familjen, varav den ena, Rosalie, är förblindad av sin egen tjuskraft och den andra, Matilda, beskrivs som en ”vulgär pojkflicka”. Matilda får både Rosalie och Agnes att tappa hakan när hon talar om en häst och säger ”sto”, för det passar sig verkligen inte för en kvinna att hålla på och tala om kön.

Att hierarkier och status är viktiga saker att hålla på är tydligt. Ansvaret för barnen läggs helt över på tjänstefolk om sådant finns, och när en förälder väl ”använder sin auktoritet” gentemot sina barn är det en jättestor grej. Agnes blir förtvivlad när hon kommer till sitt nya rum och märker att ingen har burit upp hennes väskor, för hur ska hon nu kunna klä om till natten? Och när snubben Agnes är förtjust i äntligen friar måste hon först försäkra sig om att hennes mamma kan hitta en ersättare för henne i skolan de startat tillsammans, för att vara gift OCH arbeta finns ju inte ens som alternativ.

Men det är en trevlig historia, som lämnar en med lite mer insikt i l800-talets barnuppfostran, och inte så mycket mer. Agnes Grey är en redig och sympatisk ung kvinna, i alla fall med tidens mått mätt, och att läsa om henne är ja, trevligt.

Boken är skriven i dagboksform, eftersom Anne Brontë ville låta en människas innersta tankar komma fram. Det är troligt att många av de ”innersta tankarna” var Brontës egna, eftersom mycket av det som Agnes Grey upplever lär likna det som Anne Brontë själv var med om under sin egen tid som guvernant.